Torsdagen den tjugofemte december

En ensam snöflinga dalade genom luften, influgen genom det trasiga fönstret högst upp på väggen i sovsalen och de såg en stjärna lysa in på dem genom den kalla vinterns natt.

De tittade upp på stjärnan som lös in genom sovsals fönstret och önskade riktigt riktigt mycket att de skulle få tillbaka sin favoritälva. 

Och så smälte isen runt älvan och hen tog upp sitt trollspö och log mot dem.

“Där ser du Illvillig! Ingenting kan förstöra vår julglädje och nu förvandlar jag dig till en katt!”

Och så lyfte hen trollspöet och viftade med det och vips satt en svart katt med vita tassar där Illvillig hade stått. “Se där! Nu blev du ju mycket trevligare att ha att göra med!” sa hen och plockade upp katten som fräste mot henom när hen lyfte upp henne. Hen förvandlade så den bur som konventsbesökarna fångats i till en katt-transportbur delux och fick Illvillig att sväva in i den. Hon fräste visserligen våldsamt, men kunde inte göra någonting annat. 

Så skickade Jun iväg en silverglittrande stråle av magi som flög ut ur rummet och snart kom en skara små nissar i röda kläder intravande i rask marsch och hack i häl på dem kom en fortfarande något sömnig person i röda kläder… Det var Jultomten! 

Alla människorna stod som förstenade och tittade på tomten, han hade långt vitt hår och skägg och en stor rund mage och hans röda dräkt var väldigt lätt att känna igen. 

”Vad då, har ni aldrig sett en tomte förut?” undrade Jun och log mot dem. 

”Och för att stilla er undran, ja jag är tomten, och ja jag har mycket att göra, men vi har hunnit att dela ut julklappar förut så vi kan hinna det en gång till eller hur nissar!” sa han glatt och log mot nissarna. ”Och du!” sa han och pekade med sin enorma näve mot gnomen Franklin som darrade när han tittade på honom. ”Du, har en position som förste paketkontrollerare i min julklappsfabrik om du vill ha det, ett riktigt hedersuppdrag som jag inte skulle anförtro någon annan än dig, det krävs stort mod för att stå upp mot dem som tycker att en ska forma sig efter mängden.”

Och så var allting frid. Jultomten, nissarna och Jun hjälptes åt för att återställa ordningen.

Illvillig fann sig så småningom till rätta som katt, hon behöll en del av sin attityd att hon ville att alla skulle tjäna henne, men då hon nöjde sig med leverpastej och kattmat så var hennes önskningar inte de svåraste att tillfredsställa och så firade alla jul i största frid och fröjd.

Och Fairycon, ja det blir av i år också!

Så God Jul från oss Arrangörer!

Continue reading →

Onsdagen den tjugofjärde december

Det var julafton. 

Eller snarare.

Det borde ha varit en riktigt trevlig julafton. 

Men någon hade bestämt att ingen skulle få ledigt på julafton och ingen verkade ens protestera. Det fanns ingen julmat, det gick inga tåg, TV-apparaterna fungerade inte, alla böcker med julsagor hade försvunnit, alla julskivor och andra glada skivor var borta, radion spelade ingen musik heller och det var inte ens julstämning i kyrkorna.

Oavsett om gnomen Franklin kunde ha lurat dem eller inte så bestämde de fem sig för att låta det vara värt ett försök och kom till den utsatta adressen vid den angivna tiden. Ingen syntes till, det enda som syntes var en dörr som var uppställd med en liten kil. De smög sig in igenom korridoren bakom dörren och kom så småningom fram till en stor sal som de ovetande klev rakt in i. Framför en bänk med en stor bok och en rad flaskor stod en svartklädd, tunn kvinna med svart- och vitstripigt hår och strama ansiktsdrag. Hon tittade upp på dem och med en viftning med hennes ena hand så smällde dörrarna igen efter dem. ”Jag har väntat på er små idioter” utbrast hon och skrattade rått.

De flämtade alla till förfärat.

“Vem är du!?” utbrast Vix förvirrat.

“Det är JAAAAAG som har kidnappat alla arrangörerna! Ni får inget Fairycon och ni får ta mig katten ingen jul heller! Jag har snott alla sakerna och lagt vantarna på både gran, tomte och nissar så ni får ingen jul och inget Fairycon i vår! Alla ska ha det tråkigt och trist! Mohahaha!!!” skrattade hon högt så det ekade i salen. 

“Jag är den onda häxan Illvillig!” fortsatte hon triumferande. “Jag ger författare idétorka, suger upp kreativitet, slöar ned ert internet när ni som mest behöver det, övertygar hjärnor att semestra under prov, jag beslagtar finurliga formuleringar, övertygar lärare att ge läxor över lov och gör så att de som stickar tappar maskor och nu har har jag frusit er maskot till is!!!” sa hon och gjorde en piruett och pekade mot ett stort isblock som Jun var infrusen i.  

“Och all er pocky är min bara min och det finns ingen och ingenting som kan stoppa mig! Mohahaha!!!” skrattade Illvillig igen och lät hyllmeter efter hyllmeter med pocky och annat godis sväva förbi vännerna.

Sedan pekade hon på den stora grupp gnomer som ordnat stod på en av sovsalens långsidor. “Ni har gjort ett bra jobb allihopa!” 

De tittade sig omkring i salen och fick syn på en stor hög med människor som låg huller om buller i hörnen. Runt dem verkade det finnas någon sorts barriär och innanför varje barriär svävade vad som verkade vara en rosa boll… 

“Och ja, innan ni frågar, jag har förhäxat ett par Jigglypuffar till att sjunga vaggvisor över dem allihopa!” utropade hon och pekade på de stora högar med sovande funktionärer, arrangörer, gäster och andra som låg och sov i olika hörn av sovsalen.

Då dök den lilla gnomen Franklin upp i dörröppningen.

”Förlåt ers elakhet!” började han med så sträng röst som han bara kunde, “men det har uppstått en situation som ni måste ta hand om genast på lagret!”

”Ååååå, varför ska det nödvändigtvis vara så att jag måste sköta allting själv för” svor hon och rusade ut genom dörren. Franklin blinkade mot dem kvickt och låtsades som att han slöt upp med resten av gnomerna, i själva verket letade han rätt på en lina som gick till en stor bur som hängde från taket och skar av repet så att buren föll ned över alla rummets samlade gnomer. 

“Vi måtte göra någonting snabbt, medan hon är borta, vi måste hålla henne distraherad så hon inte märker att hennes hantlangare är inburade!” utropade Franklin och sprang runt buren till dem.

“Fan vad har vi?” undrade Zingo och tittade mot de andra.

“Vi har tålamod…” föreslog Henrik.

“En bläckpenna och en hårsnodd” sa Vix.

“Jag har en tub med superlim och nål och tydligen en trådrulle också” sa Eli i lika låg röst.

“Jag har silvertejp” sa Zingo.

“Och jag har tio tomma pokémonbollar samt även en glappande remote till ett nintendo wii, men kan vi göra nått av det?” undrade Jokki i låg ton.

“Det enda jag har är ett ekande tomt kassaskrin” suckade Henrik, ”men jag har också snören till mina skor… ” fortsatte han med låg röst.

Och så insåg de alla vad de hade mer än sina materiella ting, de hade vänskap och uppfinningsrikedom! 

De kom de på en idé tillsammans, när Illvillig kom tillbaka till rummet började Vix med att stänka bläck på häxan genom att ha pillat isär pennan och bryta upp bläckhållaren och med Wii-kontrollen kasta bläcket i ansiktet på henne för att förvirra henne, sen svingade Henrik sitt kassaskrin med hjälp av skosnörena och slog luften ur magen på henne och Jokki och Zingo kastade ut Jokkis pokémonbollar på golvet vilket fällde häxan till marken på en gång. Eli var snabbt framme och virade silvertejp runt häxan och alla hurrade ljudligt över deras seger.

Men då, precis som de kunde smaka segerns sötma smög sig en elak liten gnom fram, hen var tillräckligt liten för att smita igenom gallerna till buren som de hade fällt ned över Illvilligs hantlangare. Han tog upp en förhäxad sax och klippte helt sonika av silvertejpen som band fast Illvilligs händer och så befanns sig vännerna instängda i en bur av metall med gnomer vaktandes dem på julaftons kväll.

Continue reading →

Tisdagen den tjugotredje december

Utsikterna inför julen var synnerligen bleka.

I de mörka konventssalarna och korridorerna försökte de fem vännerna få en mening med sitt sökande. De gick igenom korridorerna och prövade nycklarna de hade hittat på dörrarna, men för det mesta hände ingenting. De enda salar som de kom in i var de som de redan varit i.

Så hörde de ett lågt ljud som verkade komma från en tom korridor. Vix såg sig omkring, vid toaletterna i deras korridor stod några städsaker, lämnade i all hast som om Fairycons städgrupp hade blivit bortrövade medan de gick igenom sitt material. Att så var fallet var någonting ingen av dem ville tänka på egentligen. Henrik pekade mot den omkullvälta skurhinken och de rörde sig alla mot städsakerna. Under största möjliga tystnad smög de sig runt ett hörn och överraskade en liten varelse, inte mer än trettio centimeter hög som satt och åt på ett paket pocky i ljuset av ett värmeljus. Varelsen såg dem inte först, men när de riktade sina ficklampor mot den började den skrika av skräck och höll det näst intill tomma Pocky-paketet framför sig som sköld. 

”Ätinteuppmigätinteuppmigätinteuppmig!” skrek den åt dem. 

”Va?” sa de alla unisont. Sedan riktade de sina ficklampor bort från varelsens ögon och ned mot golvet. Jokki satte sig på huk för att få en bättre titt. Varelsen var klädd i grå kläder barfota och med en grå toppluva och såg fullständigt skräckslagen ut.

”Vad är du för något?” undrade Eli som såg att varelsen lugnade ned sig något när de riktade sina ficklampor bort från den.

“Jag är en gnom, snälla ät inte upp mig!!!” svarade den lilla varelsen.

“Äta upp dig? Varför skulle vi äta upp dig?” undrade Zingo förvirrat.

“Va? Vad menar ni! Människor äter ju gnomer!” påstod den lilla gnomen med bestämd röst.

“De tittade på varandra och på den lilla varelsen som stod i hörnet kurandes bakom ett pocky-paket. Det här var någonting som ingen av dem kunde förstå någonting av.

”Ok, du är en gnom” sa Henrik.

”Då vill vi att du ska veta att vi inte äter gnomer” sa Eli.

”Faktum är att vi inte äter någon” fortsatte Vix.

”Vi vill bara ha tag i våra vänner igen” förklarade Zingo med vänlig röst. 

”Är ni vänner med den där trevliga älvan?” undrade gnomen och såg lite nervös ut.

De nickade. 

”Alltså, jag kan berätta, jag gillar inte Illvillig ändå, jag kan leda er till henne i morgon, hon är inte i närheten idag, det är alla vakterna dock så det finns inte en chans att smita in, i morgon kommer vakterna att vara inne hos henne för att fira så då har vi vår chans.”

De såg alla mycket förvirrade ut och tittade på den lilla gnomen med mycket förvirrade blickar.

”Ok jag börjar från början” sa gnomen. ”Jag heter Franklin och jag jobbar för en galning, jag har inte valt att göra det, men jag protesterade aldrig mot arbetet direkt. Vi blev lovade en massa pocky om vi skulle lyckas med att genomföra hennes planer, och hon hotade oss med tjänstgöring i någon otäck fabrik om vi inte gjorde som hon sa. Men jag vågar inte säga så mycket, det kan finnas andra här i närheten, allt ni behöver veta är att ni MÅSTE komma till den här adressen i morgon klockan tre” sa han och vek upp locket på pockyn och skrev ned adressen på den. ”Jag vågar inte stanna längre, jag har stulit ett paket pocky och kommer få sota för om jag inte är i tid till kvällssamlingen, men kan ni LOVA att komma dit i morgon? Hela julen blir förstörd om ni inte kommer dit då!” utbrast Franklin och de nickade alla och lät honom springa sin väg.  

Continue reading →

Måndagen den tjugoandra december

De hade återigen ännu en nyckel på sin nyckelknippa. Men det var snart jul. Ingen kunde njuta av någon julstämning och ingen kunde varken baka eller slå in paket. Det stod ett dubbel v på nyckeln, men ingen av dem kunde komma ihåg något rum som började på w.

Till slut kom Eli på att det ju fanns en workshop där hen hade fått vika origami tidigare år och att det var det som W måste stå för. Workshop-rummet var dock helt i sin ordning märkligt nog. Ingenting verkade ens vara rubbat ur fläcken. Men mitt på det mittersta bordet låg ett meddelande; 

“Jag lovar och jag svär 

att förvånade ni är

Men här är dock nyckeln er,

ja denna som ni ser

Är den enda som behövt ni har

Men mina hemligheter de jag spar

Ni kommer aldrig någonsin få veta vart den leder i tid! 

Er tid är snart ute.

Min tid är snart inne.

Och ni, kan lika gärna ge upp nu!” 

De diskuterade det fram och tillbaka, men hittade ingen lösning på problemet utan gick så småningom hem var och en till sitt även om de var mycket obekväma med hur saker och ting verkade te sig. För sent? För vad då? Fairycon var ju inte på länge än ju!

Continue reading →

Lördagen den tjugonde december

“Ok, vi kanske drar runt ett ödelagt konvent på eftermiddagarna i jakt på vem som hotar att förstöra Fairycon och eventuellt julen, men nu har det gått för långt!” utbrast Zingo irriterat när de som vanligt samlades, denna gång precis innanför dörrarna. “De har inga pepparkakor i affärerna! Och ingen julmust heller! Det finns fan inte ens chips! Ingenting gott, ingenting trevligt! Det finns inget mjöl så en kan inte baka någonting, ingen sirap eller något socker så det blir ingen knäck i år och det finns inte ens choklad!”

“Det här är en deprimerande lördag om någonting någonsin var det” höll Henrik med. “Jag har försök beställa nya prylar att sälja, men ingen har någonting i lager längre. Alla har haft inbrott i sina lager och internet är plågsamt långsamt.” De tog sig upp på ovanvåningen med ett visst mått av vilja och även om de höll sig tätt ihop så försökte de utforska områdena lite närmare.

Den öde Artist Alley var ett plågsamt besök för Henrik när de passerade igenom, men de hittade ingenting med lås på där utan fortsatte leta sig fram och hittade till slut till försäljarnas rum vars lås de till slut lyckades forcera, de tomma borden bjöd inte på så mycket motstånd när de flyttade på dem och det var inte ens så svårt att hitta den nyckel som de vid det här laget nästan förväntade sig att hitta. Den mörka årstiden var dock deprimerande kulen och timmarna hade gått ifrån dem ännu en gång utan att de riktigt märkt hur det hade gått till.

Söndagen den tjugoförste december 

Löpsedlarna talade alla sitt tydliga språk. Det fanns ingen julmat. Det fanns knappt någon mat alls. Ingen affär eller privatperson hade minsta lilla glitterslinga och ännu mindre någon mat som kunde betraktas som god, det såg ut som att det skulle bli en jul utan varken skinka, gröt eller någon annan sorts julmat. Gänget hade tittat i affärerna i hopp om att hitta någonting trevligt att äta på innan de återigen gav sig in på det övergivna konventsområdet. Det enda som fanns i affärerna var fryst broccoli och morötter. Inte ens smör eller grädde fanns i hyllorna. Molokna gav de sig av mot konventsområdet återigen.

De satte sig på golvet i kaféet och åt morötter, Eli hade tagit med sig Juns ljusstake och de tände alla fyra ljusen i den medan de satt och knaprade på morötterna och kände sig rätt lika ett gäng kaniner. Övervåningen lockade inte, men de hade en nyckel och de hade inte så många dörrar kvar som de inte hade nycklar till nu mera. De tog sig så småningom upp för trappan och in i korridorerna där de till slut hittade rätt rum. Det var TV-spelsrummet och deras inre nördar grät ljudligt när de såg röran som var i rummet. Det var inte tomt. Tvärt om var det fullt, men det var glassplitter från TV-skärmar över hela golvet och det låg sönderslagna spel och spelkonsoler över hela golvet. Mitt i röran stod på en piedestal en silverglänsande nyckel som utmanande dem att korsa havet av bråte. De stod och stirrade på scenen rätt länge innan någon av dem insåg att de helt enkelt kunde använda sig av ett par stolar och få tag i nyckeln. Nyckelknippan de hade tillsammans var rätt tung nu mera. Men de var inte närmare gåtans lösning än vad de hade varit dag ett. Vart katten kunde Fairycon-gänget tagit vägen? Och var var Jun?

Continue reading →

Fredagen den nittonde december

De hade nu nästan övervunnit sin rädsla för den mörka övervåningen, att de kommit överens om att aldrig gå någonstans ensamma var kanske en bidragande orsak, men det var inte det enda. De samlades denna dag halvvägs upp på övervåningen och gav sig av mot filmsalarna igen. Deras förväntning på den andra salen var att den skulle vara lika övergiven som den första, men i den andra av filmsalarna var dock en visning av den fullständiga utgåvan av One Piece i full gång. En dator och en projektor stod båda snyggt på sina platser, men det som saknades från rummet var mest påtagligt av allt ordning då stolarna var välta huller om buller och bord låg tvärs över golvet, det såg ut som att vem det än var som hade haft hand om filmrummet hade inte gett sig utan en fight. Filmrummets ändå relativt avskalade inredning gav dem inte mycket utmaning till att leta, först och främst dock i och med att någon hade lagt en nyckel på kanten till whiteboarden. De hittade dock inte sagda nyckel där förrän efter flera timmar. Det hela var mycket förvirrande, men då de var mycket trötta så gav de upp för dagen och begav sig hemåt istället för att försöka förstå alla mysterier som det övergivna konventet hade att erbjuda.

Continue reading →

Torsdagen den artonde december

Det var en tröstlöst grå eftermiddag. Det hade regnat från tidig morgon och det såg inte ut att bli ett dyft bättre längre fram på kvällen. Den lilla gruppen samlades i kaféet och delade på en påse kanelbullar. Lussebullarna verkade vara slut, även fast lucia var över så var det saffransbrist av någon anledning. Ingen av dem brydde sig egentligen så särskilt mycket. Det var trots allt fortfarande så att de inte hade någon aning om vad de skulle göra här näst. De hade inga ledtrådar och ingenting som skulle kunna leda dem vidare i sitt sökande efter Fairycons arrangörer, Jun eller juldekorationerna.

De gick hur som helst upp på övervåningen återigen och det var inte med någon större glädje som de började det mödosamma jobbet med att genomsöka salarna de redan hade nycklar till i den gemensamma nyckelknippan. De kom överens om att hålla sms-kontakt om någon skulle hitta någonting, men det såg ut som ett fruktlöst sökande när de inte ens kunde få den förbannade karaokemaskinen att sluta spela “Let it go…” Men så, efter ett par timmars sökande råkade Zingo gå in i den öppna merchandise salen och medan han var på väg att vända och gå ut igen så frös han mitt i ett steg. Det stod en klarröd mnms figur under ett bord. Han var fullständigt och totalt säker på att den inte hade stått där dagen innan. Någonting var onekligen skumt. Han skickade ut ett gruppsms till de andra “Kom NU till merchandise salen! Har hittat något!” Han satte ned figuren på bordet och inväntade de andra som snart anlände. “Vad är det Zingo?” undrade Jokki med andan i halsen. “Ja har du hittat någonting?” undrade Henrik som började hoppas lite. “Ja, det stod en mnms figur under det här bordet när jag kom in här” förklarade Zingo. Eli gick fram till bordet och tog upp figuren och den delades i två i henoms händer och inuti uppenbarade sig en liten lapp.

“Om ni mig ikapp vill hinna

Måste ni filmsalarna snarast finna.”  läste Eli högt från lappen. 

“Men filmsalarna är låsta” påpekade Vix.

“Men om nu någon kommit in här och placerat den här figuren här så måste de väl ha kunnat tappa en nyckel här” sa Henrik lite osäkert.

“Mmm, eller gömma en nyckel” sa Jokki och kände sig lite olustig till mods. 

De sökte igenom rummet och hittade till allas förvåning två nycklar under ett av borden längst bort. Trots att de var säkra på att de redan hade letat under dem. 

De tog sig dock bort till filmsalarna och mycket riktigt ledde nycklarna till de två salarna. I den övergivna dramasalen fanns ingenting att hämta dock. Det fanns bord och stolar uppstaplade i snygga rader och någon hade klottrat en massa saker långt ned på whiteboard tavlan som fanns i rummet, men ingenting gick att hitta i rummet inte ens efter lång tids sökande under både bord och bänkar. Till slut bestämde de sig för att helt sonika ge upp för dagen och gå hem, ingen av dem ville oroa sina familjer mer än nödvändigt när det nu började se ut som att det skulle bli en jul utan julpynt.

Continue reading →

Onsdagen den sjuttonde december

Denna eftermiddag samlades de på trappan som ledde upp till andra våningen. “Det här känns inte så bra egentligen” muttrade Jokki. “Håller med” instämde Zingo. “Och är det inte lite mystiskt att det inte finns en enda juldekoration i affärerna ens nu?” påpekade Vix. “Jo det har du rätt i” instämde Henrik. “Jag tänkte på det med i morse, varför finns det fortfarande inga juldekorationer någonstans egentligen?” “Och har ni sett kön till polisstationen?” sa Eli irriterat, “Min pappa har varit iväg med min farbror och stöpt ljus inför julen som de skulle sälja i helgen, men när de öppnade förrådet i morse var det helt tomt. Så de skulle göra en polisanmälan, polishuset är en enda lång kö! Det är till den graden att de har ställt upp en skylt att gå förbi kön om en har något annat ärende än inbrott eller stöld!” fortsatte hen sedan. De tittade på varandra. Någonting hade onekligen spårat ur någonstans i krokarna. Det var mitt i december och det fanns inte en tomte, inte en julgran och inte en adventsstjärna.

Med förnyade batterier i sina ficklampor gav de sig dock upp på ovanvåningen ännu en gång, trotsandes dess mörker och evighetslånga korridorer. Att prova nycklar i olika dörrar var visserligen inte det mest underhållande av fritidssysselsättningar men deras förhoppningar gick ändå upp varje gång nyckeln gick in i ett lås… för att sedan inte kunna vridas runt. 

Till slut nådde de fram till merchandise och pokémon rummet. Vid det här laget var de inte riktigt beredda på att nyckeln faktiskt skulle passa. När den dock gjorde det och dessutom öppnade låset med ett litet anonymt klickande var de dock relativt beredda på vad de hade att vänta innanför dörren.  

Deras farhågor besannades, rummet var tomt, platserna där glasskåpen hade stått gapade tomma och det fanns inte den minsta lilla figurin kvar. Pokémon-sidan av rummet hade oturligt nog inte haft större tur utan hade också blivit fullständigt plundrat. Avslappningshörnan, eller resterna av densamma var ett minne blott och endast ett kalt underlag fanns kvar. Rummet var inte särskilt stort, men det tog dem fortfarande ett tag att röja upp det så pass att det gick att gå i det. Hur de än letade hittade de dock ingen nyckel. Ingen ledtråd eller någonting annat och de var milt talat besvikna när de gav sig av hemåt. Eli tog hand om Mini, men det var det enda som skedde mer den dagen.

Continue reading →

Tisdagen den sextonde december

Jun var fortfarande borta när de kom fram till konventslokalen. De hade bestämt sig för att köpa med sig mackor från Subway, men av någon anledning så var både deras läsk, kakor, dressing och deras ost slut. Vännerna satte sig hur som helst och åt sina något torra mackor på några fortfarande hela stolar i cafeterian. De kunde inte riktigt begripa hur det kunde komma sig att en så stor kedja som Subway hade problem med leveranserna, men å andra sidan verkade det som att de flesta snabbmatskedjorna hade problem med leveranser av trevliga ätbara saker. Gruppen hade dock större problem; Jun hade inte dykt upp. Ingen av dem vågade nämna det faktum att hen förmodligen inte skulle komma att dyka upp heller, men ingen av dem ville nämna någonting för att inte göra de andra obekväma.

När mackorna var uppätna och vattnet blivit druckit packade de ihop och gav sig iväg mot den mörklagda övervåningen. Nyckeln som de hade hittat ledde inte till många av de dörrar som de hittade längs vägen men till slut nådde de till en dörr som ledde till ett rum inifrån vilket som det hördes några mycket märkliga ljud. När Eli stack nyckeln i låset hoppades de nästan att den inte skulle passa. Det gjorde den dock. Det var karaoke-salen. En projektor låg sönderslagen på golvet och en dator var omkullvält i ett hörn, men det var inte det värsta. Det värsta var att någonting hade fått Disney-sången “Let it go” från Frozen att fastna i uppspelningsläge på en evig repeat, den verkade inte gå att stänga av heller. Mini tittade sig omkring och backade sedan långsamt ut ur rummet. De ville medge att de förstod den stackars lilla pokémonen men de tänkte fortfarande försöka söka igenom rummet. Det var inte kul att tvingas höra på “Let it go” om och om igen, men det var i alla fall en god motivation till att försöka leta efter någonting som helst som ledtråd till var de skulle kunna hitta någonting för att ta deras sökande vidare. 

Efter i alla fall femtio för många upprepningar av den vid det här laget plågsamma låten hoppade Vix upp och ned av glädje när hon hittade en nyckel i ett hörn. De formligen sprang ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig och bestämde sig för att inte utmana ödet med sina döende ficklampsbatterier utan bege sig hemåt ännu en gång.

Continue reading →

Måndagen den femtonde december

Måndag-morgonar var aldrig någons favorit. 

Men även efter lunch var de fem vännerna oroliga. Ingen av dem ville egentligen erkänna det, men alla var de mer än lite nervösa över faktumet att de skulle bege sig upp på det övergivna konventets nedsläkta övervåning.  De tog sig själva in, indroppandes en efter en kom de och vid halv fem var de alla där. De hade utrustat sig med både normala ficklampor och vällagade mobiltelefoner såväl som att Henrik hade tagit med sig en ficklampa med en vev som gjorde så att han kunde veva upp lampans batteri när det blev dåligt.

De begav sig upp på övervåningen och samlade styrka och mod i sitt antal. Ingenting kunde väl hända dem när de var tillsammans va? “Inte för att göra er oroliga… ” sa Jun och höll tajt i sin ficklampa. “…men någon har stulit mitt trollspö.” Ingen sa någonting. Faktum är att ingen vågade säga någonting. Istället fortsatte de längs en av korridorerna. Ingen varken sa eller gjorde något ljud och ändå kändes det hela spöklikt. Som om de var förföljda… De försökte skaka av sig känslan, men den tryckta stämningen dröjde sig kvar ändå. 

Mode och musik rummet var inte bara olåst, det var uppbrutet. Jun tittade på det uppbrutna låset med en ledsen blick, hen mindes hur de hade mött arrangörerna gråtandes och när de försiktigt kikade in i rummet förstod de mer än väl varför. Det var alldeles öde. Borden stod tomma och väggarna var kala. Det var onekligen någonting som skar i ögonen när en visste hur det brukade se ut i rummet och … Zingo såg riktigt olycklig ut.

“Vad säger du Jun?” undrade Jokki, men Jun svarade inte så hon vände sig om för att tala direkt till älvan, men hen var inte där. “Var är Jun?” undrade hon så högt att de andra vände på huvudet. “Men hen stod ju precis här bredvid dig ju” påpekade Vix lite förvirrat. “Men hen kan väl ändå inte försvinna väl?” undrade Henrik lite oroligt. “Kan hen inte ha gått ut då?” funderade Zingo och tittade mot Vix som stod närmast dörröppningen. “Men borde hen inte ha sagt någonting då?” undrade Eli och gick fram till dörröppningen och stack ut huvudet. Ingenting syntes till. Inte ett spår av deras favoritälva syntes till i korridoren utanför rummet. 

Ingen av dem visste vad de skulle göra så de gick försiktigt fram och tillbaka i korridoren, efter ett litet tag så började de springa runt och ropa efter Jun och lysa med sina ficklampor åt alla håll under större och större panik, hela tiden ropandes efter Jun. Eli höll sig dock lugn och tänkte, om Jun hade försvunnit så måste det ha varit i närheten. Hen gick försiktigt och långsamt igenom varje hörn av den mörklagda korridoren och till slut fick hen syn på någonting som verkade ligga precis runt hörnet. Hen gick fram till hörnet av korridoren och kikade försiktigt runt det, där, i den angränsande korridoren syntes ett vagt spår av glitter och när hen lyste lite till såg hen Juns slocknade ficklampa en liten bit bort. Brevid ficklampan låg en nyckel som Eli plockade upp. Det var en smal tröst att meddela de andra dock.

Fynd av ficklampa och nyckel till trots så var Jun dock fortfarande borta när de beslöt sig för att ge upp. Hen var och förblev borta även om de skrek sig hesa. Vem som än rövat bort Jun hade gjort det snyggt. 

Molokna begav de sig hemåt, Vix med Mini i famnen höll de alla med Jokki när hon muttrade “Varför måste alla dåliga saker hända på måndagar för?”

Continue reading →