Lucka 17

Onsdagen den sjuttonde december

Denna eftermiddag samlades de på trappan som ledde upp till andra våningen. “Det här känns inte så bra egentligen” muttrade Jokki. “Håller med” instämde Zingo. “Och är det inte lite mystiskt att det inte finns en enda juldekoration i affärerna ens nu?” påpekade Vix. “Jo det har du rätt i” instämde Henrik. “Jag tänkte på det med i morse, varför finns det fortfarande inga juldekorationer någonstans egentligen?” “Och har ni sett kön till polisstationen?” sa Eli irriterat, “Min pappa har varit iväg med min farbror och stöpt ljus inför julen som de skulle sälja i helgen, men när de öppnade förrådet i morse var det helt tomt. Så de skulle göra en polisanmälan, polishuset är en enda lång kö! Det är till den graden att de har ställt upp en skylt att gå förbi kön om en har något annat ärende än inbrott eller stöld!” fortsatte hen sedan. De tittade på varandra. Någonting hade onekligen spårat ur någonstans i krokarna. Det var mitt i december och det fanns inte en tomte, inte en julgran och inte en adventsstjärna.

Med förnyade batterier i sina ficklampor gav de sig dock upp på ovanvåningen ännu en gång, trotsandes dess mörker och evighetslånga korridorer. Att prova nycklar i olika dörrar var visserligen inte det mest underhållande av fritidssysselsättningar men deras förhoppningar gick ändå upp varje gång nyckeln gick in i ett lås… för att sedan inte kunna vridas runt. 

Till slut nådde de fram till merchandise och pokémon rummet. Vid det här laget var de inte riktigt beredda på att nyckeln faktiskt skulle passa. När den dock gjorde det och dessutom öppnade låset med ett litet anonymt klickande var de dock relativt beredda på vad de hade att vänta innanför dörren.  

Deras farhågor besannades, rummet var tomt, platserna där glasskåpen hade stått gapade tomma och det fanns inte den minsta lilla figurin kvar. Pokémon-sidan av rummet hade oturligt nog inte haft större tur utan hade också blivit fullständigt plundrat. Avslappningshörnan, eller resterna av densamma var ett minne blott och endast ett kalt underlag fanns kvar. Rummet var inte särskilt stort, men det tog dem fortfarande ett tag att röja upp det så pass att det gick att gå i det. Hur de än letade hittade de dock ingen nyckel. Ingen ledtråd eller någonting annat och de var milt talat besvikna när de gav sig av hemåt. Eli tog hand om Mini, men det var det enda som skedde mer den dagen.

Continue reading

Lucka 16

Tisdagen den sextonde december

Jun var fortfarande borta när de kom fram till konventslokalen. De hade bestämt sig för att köpa med sig mackor från Subway, men av någon anledning så var både deras läsk, kakor, dressing och deras ost slut. Vännerna satte sig hur som helst och åt sina något torra mackor på några fortfarande hela stolar i cafeterian. De kunde inte riktigt begripa hur det kunde komma sig att en så stor kedja som Subway hade problem med leveranserna, men å andra sidan verkade det som att de flesta snabbmatskedjorna hade problem med leveranser av trevliga ätbara saker. Gruppen hade dock större problem; Jun hade inte dykt upp. Ingen av dem vågade nämna det faktum att hen förmodligen inte skulle komma att dyka upp heller, men ingen av dem ville nämna någonting för att inte göra de andra obekväma.

När mackorna var uppätna och vattnet blivit druckit packade de ihop och gav sig iväg mot den mörklagda övervåningen. Nyckeln som de hade hittat ledde inte till många av de dörrar som de hittade längs vägen men till slut nådde de till en dörr som ledde till ett rum inifrån vilket som det hördes några mycket märkliga ljud. När Eli stack nyckeln i låset hoppades de nästan att den inte skulle passa. Det gjorde den dock. Det var karaoke-salen. En projektor låg sönderslagen på golvet och en dator var omkullvält i ett hörn, men det var inte det värsta. Det värsta var att någonting hade fått Disney-sången “Let it go” från Frozen att fastna i uppspelningsläge på en evig repeat, den verkade inte gå att stänga av heller. Mini tittade sig omkring och backade sedan långsamt ut ur rummet. De ville medge att de förstod den stackars lilla pokémonen men de tänkte fortfarande försöka söka igenom rummet. Det var inte kul att tvingas höra på “Let it go” om och om igen, men det var i alla fall en god motivation till att försöka leta efter någonting som helst som ledtråd till var de skulle kunna hitta någonting för att ta deras sökande vidare. 

Efter i alla fall femtio för många upprepningar av den vid det här laget plågsamma låten hoppade Vix upp och ned av glädje när hon hittade en nyckel i ett hörn. De formligen sprang ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig och bestämde sig för att inte utmana ödet med sina döende ficklampsbatterier utan bege sig hemåt ännu en gång.

 

Continue reading

Lucka 15

Måndagen den femtonde december

Måndag-morgonar var aldrig någons favorit. 

Men även efter lunch var de fem vännerna oroliga. Ingen av dem ville egentligen erkänna det, men alla var de mer än lite nervösa över faktumet att de skulle bege sig upp på det övergivna konventets nedsläkta övervåning.  De tog sig själva in, indroppandes en efter en kom de och vid halv fem var de alla där. De hade utrustat sig med både normala ficklampor och vällagade mobiltelefoner såväl som att Henrik hade tagit med sig en ficklampa med en vev som gjorde så att han kunde veva upp lampans batteri när det blev dåligt.

De begav sig upp på övervåningen och samlade styrka och mod i sitt antal. Ingenting kunde väl hända dem när de var tillsammans va? “Inte för att göra er oroliga… ” sa Jun och höll tajt i sin ficklampa. “…men någon har stulit mitt trollspö.” Ingen sa någonting. Faktum är att ingen vågade säga någonting. Istället fortsatte de längs en av korridorerna. Ingen varken sa eller gjorde något ljud och ändå kändes det hela spöklikt. Som om de var förföljda… De försökte skaka av sig känslan, men den tryckta stämningen dröjde sig kvar ändå. 

Mode och musik rummet var inte bara olåst, det var uppbrutet. Jun tittade på det uppbrutna låset med en ledsen blick, hen mindes hur de hade mött arrangörerna gråtandes och när de försiktigt kikade in i rummet förstod de mer än väl varför. Det var alldeles öde. Borden stod tomma och väggarna var kala. Det var onekligen någonting som skar i ögonen när en visste hur det brukade se ut i rummet och … Zingo såg riktigt olycklig ut.

“Vad säger du Jun?” undrade Jokki, men Jun svarade inte så hon vände sig om för att tala direkt till älvan, men hen var inte där. “Var är Jun?” undrade hon så högt att de andra vände på huvudet. “Men hen stod ju precis här bredvid dig ju” påpekade Vix lite förvirrat. “Men hen kan väl ändå inte försvinna väl?” undrade Henrik lite oroligt. “Kan hen inte ha gått ut då?” funderade Zingo och tittade mot Vix som stod närmast dörröppningen. “Men borde hen inte ha sagt någonting då?” undrade Eli och gick fram till dörröppningen och stack ut huvudet. Ingenting syntes till. Inte ett spår av deras favoritälva syntes till i korridoren utanför rummet. 

Ingen av dem visste vad de skulle göra så de gick försiktigt fram och tillbaka i korridoren, efter ett litet tag så började de springa runt och ropa efter Jun och lysa med sina ficklampor åt alla håll under större och större panik, hela tiden ropandes efter Jun. Eli höll sig dock lugn och tänkte, om Jun hade försvunnit så måste det ha varit i närheten. Hen gick försiktigt och långsamt igenom varje hörn av den mörklagda korridoren och till slut fick hen syn på någonting som verkade ligga precis runt hörnet. Hen gick fram till hörnet av korridoren och kikade försiktigt runt det, där, i den angränsande korridoren syntes ett vagt spår av glitter och när hen lyste lite till såg hen Juns slocknade ficklampa en liten bit bort. Brevid ficklampan låg en nyckel som Eli plockade upp. Det var en smal tröst att meddela de andra dock.

Fynd av ficklampa och nyckel till trots så var Jun dock fortfarande borta när de beslöt sig för att ge upp. Hen var och förblev borta även om de skrek sig hesa. Vem som än rövat bort Jun hade gjort det snyggt. 

Molokna begav de sig hemåt, Vix med Mini i famnen höll de alla med Jokki när hon muttrade “Varför måste alla dåliga saker hända på måndagar för?”

Continue reading

Lucka 14

Söndagen den fjortonde december

Söndagens ljus kom så sakteliga över stad och land och mötte en mängd olika varelser. Ingen kunde dock säga att det var särskilt tidigt längre när solen väl masade sig över horisonten. Jun och Mini mötte dem i dörröppningen med överblivna lussekatter och te när de dök upp framåt lunch. “Ingen får mig ur sängen tidigare än tio på en söndag” mumlade Zingo sömndrucket. “Enda gången jag är uppe ur sängen innan tio på en helg är om jag har varit vaken till dess” svarade Eli. De andra muttrade liknande svar och de slog sig ned på var sin stol i entrén. Ljuset som strilade in genom fönstren var kallt och inte nämnvärt uppmuntrande men Jun hade letat fram en ljusstake och tände tre ljus i den. Ljusen muntrade upp dem något och de såg bort mot trappan och den lika irriterande som mystiska grinden som hade satts upp där av någon och efter att lussebullarna var uppätna bestämde de sig för att ge sig på låset.

Nyckeln de hade hittat föregående dag passade turligt nog i låset på den mycket märkliga grinden till trappan. Den gick dock inte upp utan ett stort mått tålamod och ingen liten mängd fysiskt våld. De kikade uppför den mörka trappan, lamporna på övergången verkade inte fungera men de bestämde sig ändå för att bege sig upp dit med de levande ljusen som ledljus. Mini följde efter dem hack i häl och ömsom jamade och ömsom gläfste allt eftersom de tog sig upp för trappan och in i en av korridorerna. En vindpust slog plötsligt emot dem och släckte deras ljus när de vågade sig in i korridoren och de beslöt som en person att bege sig hemåt istället och komma tillbaka med ficklampor dagen efter.

Continue reading

Lucka 13

Lördagen den trettonde december

De hade bestämt sig för att samlas i lokalen återigen denna eftermiddag. När de kom till entrén var det spår i snön utanför, men av någon anledning syntes inte Jun eller Mini till.

Eeveen hoppade framför Jun med glada skutt och fick dem alla att le.

Sen började Jun att sjunga en egenskriven visa till melodin av natten går tunga fjät; 

 

Natten går tunga fjät, runt stad och landet.

Kring jord som sol glömt bort, skuggorna ruva.

Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus,

Eran egen Jun, det är minsann jag.

Natten är stor och kall. Nu, hör, det prasslar

i alla tysta rum, sus av älv vingar.

Se, på vår tröskel står, uppklädd med ljus i hår,

Det är jag det är, med fika att äta! 

Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar.

Så jag ett underbart ord till er talar.

Dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky,

Och det här löser sig javisst, det löser sig visst!

 

De applåderade glatt när Jun så landade framför dem.

Jun satte ned brickan med lussebullarna och den varma chokladen på golvet i hallen där de andra stod och de satte sig ned, mycket mer hoppfulla än de hade varit dagen innan. Jun ställde ned sin ljuskrona på ett fat för att lysa upp lite trevligt och de var alla väldigt glada över Juns generositet. Det hade inte blivit mycket till lucia firande på annat håll då det uppstått akut saffransbrist, för att inte tala om bristen på lucia kronor och liknande jul associerade detaljer.

Eeveen Mini hoppade runt framför dem och skällde efter dem och såg så på Juns ljuskrona, sedan hoppade den mot den och klättrade in och lade sig mellan ljusen. Då hände någonting magiskt. Eveen lös upp med ett gul orange ljus och så plötsligt var Mini inte en Eevee längre utan en Jolteon.

“Ok, en sak är säker, nu kommer alla att stirra på en om vi går omkring med Mini någonstans.” Mini spann glatt och rullade ihop sig i Vix knä och såg nöjd ut.

“Vad sägs om att vi tar oss upp på ovanvåningen i morgon, nyckeln vi hittade igår passar till den där fula grinden som någon har satt upp tvärs över trappan, jag vågar garantera det!”

“Appropå nycklar!” sa Jun, “så tycker jag att det är bäst att ni har varsin nyckel så att ni kan komma in, det har ju snöat både igår och idag och vem vet vilket väder vi får, så jag har gjort nycklar till er allihopa!” sa hen och plockade upp en nyckelknippa med nycklar som hen sedan delade ut till dem. När de skiljdes åt för kvällen var de alla nöjda, även om de inte kommit framåt i sitt sökande så kändes det som en bra dag.

Continue reading

Lucka 12

Fredagen den tolfte december 

Som vanligt mötte Jun sina medhjälpare i dörren. Mini välkomnade dem också med ett muntert spinnande.

“Jag har goda nyheter,” peppade Jun dem. “Det finns inte så många dörrar kvar att prova här nere så jag verkar ha hittat rätt dörr äntligen.” De följde efter hen och konstaterade att hen ledde vägen mot Aulan. De mindes aulan från både invigning och avslutning samt cosplay event. Nu var den öde och det enda som fanns kvar i den vidsträckta salen var enstaka dammtussar och pappersbitar.

Av någon anledning var dock ridån neddragen och alla lamporna var släckta. De klättrade vingligt upp på scenen och drog undan ridån. Det som doldes bakom den var ett virrvarr av låga bänkar, alla uppradade inför en stor whiteborard, på den var de mest märkliga saker uppskrivna. “Planer på hur vi genskjuter nissarna” “Hur en binder fast en flygande ren på bästa sätt”  “Metoder för att stoppa produktion av julklappspapper” och “Hur fångar vi Jultomten” var bara några av de saker som stod på tavlan.

Det faktum att de så småningom upptäckte att det fanns en nyckel som var fasttejpad på baksidan av ett av benen på whiteboarden var någonting som milt talat förbryllade dem alla…

Continue reading

Lucka 11

Torsdagen den elfte december

Dagen till ära snöade det. Det var inte direkt någonting som roade någon av dem. Juns vingar blev alldeles klibbiga av snöflingorna och de andra var inte nämnvärt glada över situationen heller. Visserligen var snö väldigt vackert och det hade en väldig charm och alla ville ha snö på marken till jul, men en snöstorm innan mitten av december var avklarad var ingenting som någon av dem egentligen drömde om. Jun släppte in de frysande frivilliga i värmen. Egentligen ville ingen av dem göra någonting annat än att sitta och dricka te hela kvällen, men de visste alla att de var tvungna att göra någonting innan det blev för sent oh de var tvungna att ännu en gång bege sig hemåt till middagar, läxor och i Vix fall, en hungrig skäggagam. De begav sig sonika ut på sin upptäcksfärd av det övergivna konventet ännu en gång och efter fler prövade dörrlås än de egentligen orkade med så öppnades äntligen en dörr. Det var köket!

Röran var otrolig; skärbrädor, knivar, kastruller och annat över allt. Borden var välta och stolarna låg i en hög. Kylar och frysar var i och för sig avstängda, men stod på vid gavel och visade upp sina tomma insidor. Det tog mycket arbete men till slut hade de röjt upp köket så pass att de kunde sätta sig med var sin kopp te i alla fall. De suckade djupt när de tittade på den återstående röran när plötsligt Mini dök in i högen med stolar och sedan in under diskmaskinen. När Eeveen kom ut igen så höll den i ett snöre med vad som såg ut som en nyckel i ena ändan. Det var det också, en nyckel med ett enkelt A på. Ingen av dem hade dock någon energi över till att försöka ta reda på vart nyckeln gick, istället gav de Eeveen en klapp på huvudet och gosade lite extra med den och gav sig trötta av hemåt.

Continue reading