Lucka 14

Söndagen den fjortonde december

Söndagens ljus kom så sakteliga över stad och land och mötte en mängd olika varelser. Ingen kunde dock säga att det var särskilt tidigt längre när solen väl masade sig över horisonten. Jun och Mini mötte dem i dörröppningen med överblivna lussekatter och te när de dök upp framåt lunch. “Ingen får mig ur sängen tidigare än tio på en söndag” mumlade Zingo sömndrucket. “Enda gången jag är uppe ur sängen innan tio på en helg är om jag har varit vaken till dess” svarade Eli. De andra muttrade liknande svar och de slog sig ned på var sin stol i entrén. Ljuset som strilade in genom fönstren var kallt och inte nämnvärt uppmuntrande men Jun hade letat fram en ljusstake och tände tre ljus i den. Ljusen muntrade upp dem något och de såg bort mot trappan och den lika irriterande som mystiska grinden som hade satts upp där av någon och efter att lussebullarna var uppätna bestämde de sig för att ge sig på låset.

Nyckeln de hade hittat föregående dag passade turligt nog i låset på den mycket märkliga grinden till trappan. Den gick dock inte upp utan ett stort mått tålamod och ingen liten mängd fysiskt våld. De kikade uppför den mörka trappan, lamporna på övergången verkade inte fungera men de bestämde sig ändå för att bege sig upp dit med de levande ljusen som ledljus. Mini följde efter dem hack i häl och ömsom jamade och ömsom gläfste allt eftersom de tog sig upp för trappan och in i en av korridorerna. En vindpust slog plötsligt emot dem och släckte deras ljus när de vågade sig in i korridoren och de beslöt som en person att bege sig hemåt istället och komma tillbaka med ficklampor dagen efter.

Continue reading

Lucka 13

Lördagen den trettonde december

De hade bestämt sig för att samlas i lokalen återigen denna eftermiddag. När de kom till entrén var det spår i snön utanför, men av någon anledning syntes inte Jun eller Mini till.

Eeveen hoppade framför Jun med glada skutt och fick dem alla att le.

Sen började Jun att sjunga en egenskriven visa till melodin av natten går tunga fjät; 

 

Natten går tunga fjät, runt stad och landet.

Kring jord som sol glömt bort, skuggorna ruva.

Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus,

Eran egen Jun, det är minsann jag.

Natten är stor och kall. Nu, hör, det prasslar

i alla tysta rum, sus av älv vingar.

Se, på vår tröskel står, uppklädd med ljus i hår,

Det är jag det är, med fika att äta! 

Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar.

Så jag ett underbart ord till er talar.

Dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky,

Och det här löser sig javisst, det löser sig visst!

 

De applåderade glatt när Jun så landade framför dem.

Jun satte ned brickan med lussebullarna och den varma chokladen på golvet i hallen där de andra stod och de satte sig ned, mycket mer hoppfulla än de hade varit dagen innan. Jun ställde ned sin ljuskrona på ett fat för att lysa upp lite trevligt och de var alla väldigt glada över Juns generositet. Det hade inte blivit mycket till lucia firande på annat håll då det uppstått akut saffransbrist, för att inte tala om bristen på lucia kronor och liknande jul associerade detaljer.

Eeveen Mini hoppade runt framför dem och skällde efter dem och såg så på Juns ljuskrona, sedan hoppade den mot den och klättrade in och lade sig mellan ljusen. Då hände någonting magiskt. Eveen lös upp med ett gul orange ljus och så plötsligt var Mini inte en Eevee längre utan en Jolteon.

“Ok, en sak är säker, nu kommer alla att stirra på en om vi går omkring med Mini någonstans.” Mini spann glatt och rullade ihop sig i Vix knä och såg nöjd ut.

“Vad sägs om att vi tar oss upp på ovanvåningen i morgon, nyckeln vi hittade igår passar till den där fula grinden som någon har satt upp tvärs över trappan, jag vågar garantera det!”

“Appropå nycklar!” sa Jun, “så tycker jag att det är bäst att ni har varsin nyckel så att ni kan komma in, det har ju snöat både igår och idag och vem vet vilket väder vi får, så jag har gjort nycklar till er allihopa!” sa hen och plockade upp en nyckelknippa med nycklar som hen sedan delade ut till dem. När de skiljdes åt för kvällen var de alla nöjda, även om de inte kommit framåt i sitt sökande så kändes det som en bra dag.

Continue reading

Lucka 12

Fredagen den tolfte december 

Som vanligt mötte Jun sina medhjälpare i dörren. Mini välkomnade dem också med ett muntert spinnande.

“Jag har goda nyheter,” peppade Jun dem. “Det finns inte så många dörrar kvar att prova här nere så jag verkar ha hittat rätt dörr äntligen.” De följde efter hen och konstaterade att hen ledde vägen mot Aulan. De mindes aulan från både invigning och avslutning samt cosplay event. Nu var den öde och det enda som fanns kvar i den vidsträckta salen var enstaka dammtussar och pappersbitar.

Av någon anledning var dock ridån neddragen och alla lamporna var släckta. De klättrade vingligt upp på scenen och drog undan ridån. Det som doldes bakom den var ett virrvarr av låga bänkar, alla uppradade inför en stor whiteborard, på den var de mest märkliga saker uppskrivna. “Planer på hur vi genskjuter nissarna” “Hur en binder fast en flygande ren på bästa sätt”  “Metoder för att stoppa produktion av julklappspapper” och “Hur fångar vi Jultomten” var bara några av de saker som stod på tavlan.

Det faktum att de så småningom upptäckte att det fanns en nyckel som var fasttejpad på baksidan av ett av benen på whiteboarden var någonting som milt talat förbryllade dem alla…

Continue reading

Lucka 11

Torsdagen den elfte december

Dagen till ära snöade det. Det var inte direkt någonting som roade någon av dem. Juns vingar blev alldeles klibbiga av snöflingorna och de andra var inte nämnvärt glada över situationen heller. Visserligen var snö väldigt vackert och det hade en väldig charm och alla ville ha snö på marken till jul, men en snöstorm innan mitten av december var avklarad var ingenting som någon av dem egentligen drömde om. Jun släppte in de frysande frivilliga i värmen. Egentligen ville ingen av dem göra någonting annat än att sitta och dricka te hela kvällen, men de visste alla att de var tvungna att göra någonting innan det blev för sent oh de var tvungna att ännu en gång bege sig hemåt till middagar, läxor och i Vix fall, en hungrig skäggagam. De begav sig sonika ut på sin upptäcksfärd av det övergivna konventet ännu en gång och efter fler prövade dörrlås än de egentligen orkade med så öppnades äntligen en dörr. Det var köket!

Röran var otrolig; skärbrädor, knivar, kastruller och annat över allt. Borden var välta och stolarna låg i en hög. Kylar och frysar var i och för sig avstängda, men stod på vid gavel och visade upp sina tomma insidor. Det tog mycket arbete men till slut hade de röjt upp köket så pass att de kunde sätta sig med var sin kopp te i alla fall. De suckade djupt när de tittade på den återstående röran när plötsligt Mini dök in i högen med stolar och sedan in under diskmaskinen. När Eeveen kom ut igen så höll den i ett snöre med vad som såg ut som en nyckel i ena ändan. Det var det också, en nyckel med ett enkelt A på. Ingen av dem hade dock någon energi över till att försöka ta reda på vart nyckeln gick, istället gav de Eeveen en klapp på huvudet och gosade lite extra med den och gav sig trötta av hemåt.

Continue reading

Lucka 10

Onsdagen den tionde december;

Efter att Jun välvilligt släppt in dem samlades de vid trappan och dess låsta grindar för att försöka få bukt med det stadiga hänglåset som någon installerat där. Deras inbrytningsförsök var dock fullständigt meningslösa. Jun sa att hen skulle kunna försöka flyga upp på andra våningen, men att hen trodde att ddet var näst intill omöjligt utan att ha sitt älvstoft.

Eeveen Mini var mycket uppmuntrande där hen låg i Jokkis knä och spann högljutt. “Du, Jun?” undrade Jokki och kliade Mini i pälsen, “Har du märkt att den har ett halsband med en bricka på?” De andra stirrade på Jokki. “Ja, alltså, den har ett halsband med en liten bricka på” fortsatte hon och pillade lite på sagda bricka. Detta fick som resultat att någonting lossnade och föll till golvet med ett pling.

Zingo for efter objektet och plockade upp det från golvet. När han höll upp det i ljuset såg de alla att det var en nyckel. “Varför fäster någon en nyckel på ett halsband för?” undrade Vix högt och tittade på den. “Ingen aning” svarade Elli, “men det står någonting på den, vad är det där?” fortsatte hen. “Det ser ut som en stort C” sa Zingo och höll upp den i ljuset ordentligt. “Det skulle kunna vara till kaféet!” utbrast Henrik och som en person var de på väg mot caféet, med Mini hack i hälarna på dem.

Till deras stora förvåning passade nyckeln till caféet och de kunde gå in och slå på belysningen. Det som mötte deras åsyn var lika tragiskt som det var ödsligt. En kunde nästan höra ekot av en uppäten cupcake, men det fanns inga spår av varken personal, kaffe, fika eller någonting annat. Bord och stolar var omkullvälta, garderobsinlämningen var i ruiner, det var kaffefläckar på golvet och mangautlåningen gapade tommare än vad en ville föreställa sig. Det kändes som ett hugg i magen att se den plats som manga skulle ha vara så tom. Så fick de syn på någonting rött som var fastkletat vid den fortfarande upprätta panelen mellan caféet och det som en gång var en mangautlåning. De gick närmare och kunde läsa meddelandet

“Hjälp oss vi blir kidnappade av vidr.:.” 

“Vad är det där? Är det blod?” 

Jokki tittade närmare på meddelandet och luktade på färgen. “Nej… Det är inte blod, det verkar vara frosting…”

De såg sig omkring och såg ett spår av smulor med sockerpasta leda till ett av fönstren. När de tog sig närmare såg de dock att marken där utanför inte bar några spår efter vad som inträffat…

Vad de hittade däremot var, efter långt sökande under bord och bänkar en nyckel med bokstaven K på under en sönderriven utställning.

Men vart den ledde fick de ta reda på i morgon.

Continue reading

Lucka 9

Tisdagen den nionde december;

De samlades vid entrén vid fyratiden på eftermiddagen och Jun var snabbt där och släppte in dem. Idag var lokalerna i alla fall något upplysta och de vågade bege sig in i de något mörkare korridorerna på bottenplan. 

Ett dovt ljud hördes någonstans längre in i lokalerna, någonstans i mörkret. Elli stannade till och vände på huvudet.

“Hörde ni det där?” frågade hen och tittade sig omkring. De andra stannade till vid hens ord.

“Vad menar du, Elli?” undrade Jokki och stannade hon med. 

“Jag hörde någonting,” insisterade Elli och såg sig om igen.

“Vad då för något?” undrade Vix. Då hördes det dova ljudet igen. “Det verkar som att det kommer där bortifrån,” sa Jokki och pekade bort mot en okänd dörröppning. De gick alla ditåt. Bakom den okända dörren fanns en toalett. “Men det var väl där det var en skräckutställning?” undrade Henrik och tittade sig omkring.

De ställde sig så framför dörröppningen och kikade in. Ingenting märkvärdigt gick att se. “Kolla, den här toaletten är låst,” sa Zingo och pekade mot den lilla röda markören som indikerade att den breda toalettdörren var låst. 

“Är det någon som har någonting litet som jag skulle kunna pilla upp låset med?” undrade Jun och granskade låset. 

“Jag har en hårnål” sa Vix och drog loss en av dem hon hade i håret och räckte över den till Jun. “Tack” sa hen och lirkade upp låset med en knyck värdig den mäktigaste av älvor. Jun öppnade så dörren och de möttes av en glatt hoppande… Jaa… vad det nu var, den var brun och beige och såg ut som en blandning av en räv och en katt. Sagda lilla varelse såg överlycklig ut över att se dem och strök sig mot deras ben och lät sig bli upplockad och gosad med hela vägen till entrén.

“Men…” sa Jokki, “Mm” svarade de övriga. “Det här är ju en Eevee, en hemlös och bortsprungen Eevee som någon elak människa låst in här, vad ska vi göra med den?” “Jag kan ta hem den,” sa Jun med ett leende, “jag har plats för en så söt liten varelse i mitt slott.”

“Have it your way,” sa Elli och kliade Eeveen under hakan, “men så värst miniliten är den ju inte.” Hen lämnade över den till Henrik. “Kan vi inte kalla den Mini!” utbrast Henrik glatt. “Mest idiotiska namn jag någonsin hört” svarade Zingo, “Men okej, jag har aldrig namngett en Eevee innan…”

Och i och med det var det bestämt. Jun och gruppen skulle ta hand om en Eevee.

 

Continue reading

Lucka 8

Måndagen den åttonde december;

Det var inte utan en viss förebådande känsla som de på eftermiddagen samlades utanför de stängda och låsta glasdörrarna. Salarna där innanför var alla mörka och tomma och utanför var en gatlykta deras enda ljuskälla. Gatlyktan spred ett gult ljus över parkeringen och entrén men ljuset tycktes på något vis inte nå in innanför dörrarna och in i foajén.

Det var inte utan att en rysning gick genom dem alla när de såg in i det kalla mörkret. De skulle alltså in dit? Var det verkligen en bra idé trots allt?

“Någon som vet vart den där Jun håller hus?” undrade Jokki lite smånervöst. “Ingen aning,” svarade Zingo och såg sig omkring.

Plötsligt överraskades de av ett krasande från marken någonstans bakom dem. Jun dök upp bredvid dem, något rödrosig och fuktig i håret från andedräkten. “Men vad bra att ni har kommit hit allihopa!” sa hen glatt och log mot dem. De var visserligen inte fullt lika entusiastiska, men följde ändå efter Jun när hen låste upp dörrarna och öppnade dem.

De låste dörrarna efter sig för att försäkra sig om att ingen följde efter dem. Det första de slogs av var hur mörkt allting var, det andra var hur irriterande det var att inte kunna hitta några lamp-knapppar. “Jag vet att det är mörkt här, jag tänkte att vi skulle fixa det idag så att vi i alla fall har en aning om vad vi gör. Det står en stapel med bord i vägen för proppskåpet, men följ efter mig så ska det här minsann gå!” sa Jun käckt.

De bestämde sig för att hålla i varandras axlar och Jun ledde vägen i skenet av en nervöst flimrande ficklampa. Till slut tog de sig till proppskåpet och tillsammans, inte utan en hel del fixande och trixande, och ingen liten mängd släpande och puttande så lyckades de få bort de bord som någon staplat framför proppskåpet. Tillsammans lyckades de också byta ett par av de trasiga propparna. De fick dock inte mer än delar av belysningen att fungera vilket var ytterst irriterande, men ändå hjälpte dem på vägen ut igen.

 

Continue reading

Lucka 7

Söndagen den sjunde december

De fem vännerna begav sig med yttersta tvekan till Berga centrum följande dag. 

Jun mötte dem vid ica affären och de begav sig hem till hen, väl där bjöd hen på te och pepparkakor. Som konventsbesökare långt in i själen låg gratis fika dem varmt om hjärtat och de försåg sig villigt av de välkryddade kulinariska mästerverken.

”Det hela började med att mitt älvstoft försvann, sedan försvann all manga från biblioteket, någonting jag tror att ni har hängt med på, men efter det spårade saker ur helt med folk och saker som började försvinna i en helt orimlig takt, det är sovsalsnycklar och kaffebryggare, kafépersonal, funkisar och utställningsmaterial, kort sagt ALLT som är gjort och planerat och fixat inför Fairycon är borta. Och ingenting verkar på något vis ha en förklaring.” 

De satt och planerade och försökte spåna idéer medan Jun lagade dem äppelpannkakor, hen serverade sagda pannkakor under tiden de diskuterade. Ingen kom på några strålande idéer dock så när Jun till slut sa någonting medan de diskade så tystnade de alla.

“Jag är rädd att vi måste bege oss till konventslokalerna, det var där vi var när alla arrangörerna och en massa saker försvann.”

Det tog inte mycket övertygande från Juns sida för att de andra skulle inse det smarta i hens idé och med de orden hade de bestämt sig för att träffas nästa dag vid ingången till konventet. Jun hade nycklarna och lovade att hen skulle se om hen inte också kunde få tag i någonting trevligt att fika på. De var alla lite mer hoppfulla när de begav sig hemåt och kände att Fairycon kanske skulle bli av trots allt.

Continue reading

Lucka 6

Lördag den sjätte december;

Det var en tidig lördagsmorgon i december och om någon hade tittat på baronens parkering så hade de sett en märklig syn – fem unga vänner hade nämligen bestämt sig för att träffas, alla fem hade de blivit bestulna på någonting och alla fem var de mycket upprörda.Den första på plats var en mangatecknare vid namn Vix.Den andra som kom till den bestämda mötesplatsen var Elli, en hängiven cosplayare, idag iförd en rosa kanin-kigurumi. Efter ytterligare ett par minuter som spenderades i den mest spända av tystnader anlände Jokki, en pokémontränare och TVspelsnörd. Minuter senare anlände deras två vänner Zingo, en K- och Jpop-entusiast, och Henrik, en student som drygade ut sina inkomster med att köpa in och sälja olika nördiga saker och merchandise.Jun var på väg till affären, en resa som irriterande nog hade varit tvungen att göras till största delen med buss då hens älvstoft fortfarande var borta och det var för långt för att flyga till Kalmars centralare delar från hens sagoslott. Plötsligt såg hen dock någonting upplyftande i det grå vinterslasket.“Ni måste hjälpa mig att rädda allt!”

“Vad för något? Julen, eller vad är det för kliché du snackar om?”

“Nej,” sa älvan och såg irriterad ut, “det här handlar om någonting mycket viktigare än julen, det handlar om att FAIRYCON 2015 är i fara!”

“Äsch, jag har inte tid med det.” sa mangatecknaren, “någon har stulit både mina pennor och min ritplatta och jag måste få tag på dem först, jag kommer ju inte ha råd att åka på några konvent om jag inte kan rita någon manga!”

“Och någon har stulit allt mitt material till min cosplay som jag arbetat på hur länge som helst så nu har jag bara den här kanin kigurumin och en lila peruk!”, inflikade Elli.

“Jag har fått varenda pokémon stulen! Vartenda kort är borta och jag kan inte ens hitta min Bulbasaur!”, kontrade pokémontränaren Jokki.

“Men jag har minsann fått mina signerade skivor stulna! Någon har utan att det ens går att se det tagit sig in i mitt förvaringsskåp och snott dem, de var bara borta när jag vaknade i morse!”. Zingo var tydligt upprörd.

“Jag tycker synd om er allihopa, men alltså, jag har fått all min merchandise och alla mina miniatyrer stulna! När jag skulle in i förrådet för att mäta hur långa lådorna är så var de bara borta, alla lådorna puts väck!”

Älvan tittade på dem med en oroad blick. “Det är värre än jag trodde”, muttrade hen och såg orolig ut. “Jag heter Jun och jag är Fairycons älva, jag har ingen aning om vad som har hänt, men det känns som att det är någonting riktigt skumt på gång här!”

De fem Fairycon-besökarna tittade på varandra och sedan på den svävande älvan.

“Är det bara jag som har ätit något olämpligt eller är det så att den här älvan SVÄVAR?”, frågade Elli Vix med låg röst.

“Ja det gör jag ju så klart!”, svarade Jun glatt. “Jag har ju vingar, så tekniskt sett flyger jag!” fortsatte hen. “Dock är mitt älvstoft borta, så det blir liksom inte så mycket bättre än såhär.”

“Men i alla fall så behöver jag er hjälp. Arrangörerna för Fairycon är lika borta som era saker, och jag har letat mig galen efter funktionärer! Det enda jag har kvar är en sprakande walkie talkie med glappande batteri och det gör ju ingen glad! Polisen kommer inte vara till någon hjälp så jag skulle verkligen vilja att ni hjälpte mig, om ni kan tänka er det så kom hem till mig imorgon, vi möts vid Berga centrum, jag har tyvärr inte tid att stanna men jag försäkrar er att vi har riktiga problem och av någon anledning så försvinner både folk och saker i den här staden…. Jag har fullt upp idag, jag måste få tag i både det ena och det andra, men klockan tolv vid Ica-affären i Berga centrum, okej?” sa hen lite stressat och såg mellan dem. De nickade under tystnad och stirrade efter Jun när hen flög iväg.

Continue reading

Lucka 5

Fredagen den femte december

Nu var det kris.

Jun for fram och tillbaka och försökte få tag i folk, men ingen svarade på mobilen, internet laggade och twitter låg nere och till råga på allting var Skype inte tillgängligt. Det var inte längre så att förrådet hade saker som saknades på mystiska vis, nej nej, förrådet var TOMT. Det fanns inte en enda låda med Fairycon-saker kvar, och märkligt nog fanns inte ens en julkula kvar av julpyntet heller. Hen tittade ut genom fönstret, de andra husen hade haft adventsljusstakar och adventsstjärnor igår. Nu var de alla borta. Det här krävde de mest drastiska av drastiska åtgärder beslutade Jun och gick med bestämda steg mot dörren. Hen var tvungen att hämta hjälp av något slag.

Polisstationen var så full med folk att det omöjligt hade gått att få in fler i väntrummet om en hade använt en kofot för att pressa in någon. Jun fick med sina vingars hjälp ändå en sittplats, att sagda sittplats var belägen uppe på en kant ganska högt uppe på väggen var en helt annan sak. Fram emot lunch tid tunnades skaran av människor inne på stationen ut, dock inte på grund av att det var färre som fått sina ärenden uträttade utan för att poliserna hade bestämt sig för att upprätta en kö utanför stationen för att inte riskera brandsäkerheten. Polisen som hen till slut fick träffa avfärdade hen med utan att ens lyssna på vad hen hade att säga och bad hen fylla i ett formulär om vad som stulits. De hade fått in enorma mängder rapporter om inbrott, dels från affärer och dels från privatpersoner, det var allt möjligt som hade stulits, från TV-apparater till självlysande jultomtar. Jun såg sitt papper försvinna ned i en mapp som redan var överfull och såg med medlidande på den trötta polisen som tog emot hens anmälning, han såg trött och närmast ledsen ut och Jun knuffade sig ut genom dörrarna och kände sig nedslagen vid åsynen av den allt längre kön utanför polisstationen.

Continue reading